Svartpricksjuka

Främst höstvete och vårvete. I mindre utsträckning även rågvete.

Symptomen yttrar sig som döda fläckar på bladet med små svarta prickar mot grå/brun bakgrund. Ofta kan man tidigt på våren hitta symptom efter höstinfektionen på gamla övervintrade blad. Till följd av sjukdomens långa inkubationstid på 3-5 veckor, dröjer det oftast ända till axgången innan man kan se större angrepp på bladen utvecklade under våren.

Spridningen av svartpricksjuka startar redan på hösten då svampsporer sprids från skörderester till de nysådda plantorna. Sporerna sprids lätt med vinden mellan fält, och angrepp kan därför ske oberoende av förfrukt. Under våren vandrar smittan uppåt i beståndet till nyutvecklade blad genom att sporer sprids med hjälp av regnstänk och vind.

Svartpricksjuka har en relativt lång så kallad inkubationstid, d.v.s. den tid som löper mellan infektion till dess att symptomen syns på bladen. Under stråskjutningen utvecklas ofta bladen snabbare än symptomen av sjukdomen och grödan kan ge intryck av att vara fri från angrepp. I samband med axgången och blomningen kommer dock symptomen ikapp och då kan symptomen snabbt bli mycket svåra.

Förfrukt och såtidpunkt på hösten av höstvete har viss påverkan på risken för angrepp, men inte avgörande. Sortvalet har betydelse, men vilka sorter som är mer motståndskraftiga varierar över åren. Den enskilt viktigaste faktorn för angrepp är dock fuktig väderlek i kombination med temperaturer kring 15-20 grader under vår och försommar.

Det finns idag goda möjligheter till bekämpning av svartpricksjuka kemiskt, med många effektiva produkter på marknaden. Bekämpningen ska sättas in innan synliga symptom finns på de tre översta bladen, gärna så snart flaggbladet är fullt utvecklat (DC39). Bedömning av bekämpningsbehov och dosrekommendation baseras främst på väderleken under stråskjutningen.